Som varandes naturfotograf på amatörbasis samt även vardagsfilosof och med en far som även han fotograferade så finns det en del bilder i det egna arkiven. Jag har brukat roa mig med att, efter vissa av fars bilder, fotografera samma motiv på ungefär samma plats för att se hur saker och ting förändrats under årens lopp. Men häromdan slogs jag av en tanke när jag gick igenom en del negativ som min far lämnat efter sig. Det rör sig om svart-vita negativ från, uppskattat, någonstans mellan 1967-1969, mestadels naturmotiv och det var det som väckte en fundering i min skalle då många av motiven motsvarade mitt eget sätt att "se" motiven i naturen. Även kompositionsmässigt motsvarade många bilder mitt eget sätt! Finessen är att dessa bilder har jag inte sett tidigare då dessa legat i en burk, antagligen sen framkallningen.
Fotografin i sig är ju omgärdad av många, mer eller mindre, oskrivna lagar och det kan tänkas att både jag och min far, antagligen omedvetet, använt oss av samma "grundpremisser" i fotografin, men hur mycket kompositionsmässiga regler som finns så sätter ändå den enskilde fotografen sin personliga prägel på bilderna. Till saken hör ju att min far aldrig försökte lära mig komponera bilder och tur är väl det då bilden ska komma från fotografen och inte någon annan, så att jag skulle varit influerad av hans bilder när jag tar mina egna är nog ganska uteslutet. Nu till kärnans pudel och tanken som slog mig; Människor påverkas mycket av både arv och miljö, men hur mycket och av vilket påverkas vi mest? Kan det vara så att vi har en hel del med oss redan från början, inpräntat i generna, inskrivet i det vetenskapen kallar DNA? Helt enkelt att vissa saker ska vi se och göra på ett visst sätt beroende på vem vi är och var vi kommer ifrån, i stort givetvis men detaljerna finslipar varje individ till sina egna!
Bilden då? Den föreställer den lilla gölen i Pölkkuskogen i slutet på 60-talet, kanske i slutet av våren/början av sommaren och mycket vatten var det då i alla fall. De gånger jag själv varit dit, i modern tid, så har man sett att gräset vuxit ganska högt kring kanterna och av vattnet syns intet spår. Man skulle nog kunna gått torrskodd över denna lilla myrmark. Kanhända att det varit torra perioder just de år jag varit dit, vad vet jag, men klart är att vattenmängden minskat med åren, en troligtvis helt naturlig utveckling. Allting förändras ju med åren, våtmarker torkar upp och växer igen, nya bildas på andra ställen, träd och växter dör och förmultnar men ger näring åt ny växtlighet, vinden och vattnet flyttar och skulpterar om strandlinjer och finslipar stenarnas former. Även samhällen och dess invånare förändras, ibland till det bättre, ibland till det sämre även om de flesta troligen har som ambition att förbättra/förbättras var gång en förändring sker.
Många saker i världen och livet upprepar sig mer eller mindre frekvent, är min erfarenhet, och med mina ögon sett så verkar mycket pågå i kortare och längre cykler, cirklar skulle man kunna säga, och som känt så kommer man förr eller senare tillbaka till början av cirkeln igen, kanske nästa varv blir lite annorlunda i detaljerna än det förra, men i det stora hela så är det samma lika…
Nu är ju inte upprepningar alltid av ondo heller, men ett visst mått av förnyelse bör man försöka peta in här och där i Livet. Det är bara nyttigt för både kropp och själ att ibland lura rutinerna och göra något oväntat, som att exempelvis avsluta med ett ordspråk: "Livet är som ett krondike, tryggt att färdas nere på dikesbotten, men det är när man klättrar upp på kanten som man kan vidga sina vyer!"
Text: iZac Foto: Erik Isaksson.
(publicerad i SeskaröBladet nr 6/04.)
En bild som satte igång artikelförfattarens funderingar...Årtal ca 1967. Foto: Erik Isaksson.
Samma ställe år 2001, Foto: P-e Isaksson.